Auschwitz-Birkenaus historia

Auschwitz-Birkenau var Nazitysklands största koncentrations- och förintelseläger. Mellan 1940 och 1945 mördades omkring 1,1 miljoner människor där, omkring en miljon av dem judar. Lägret låg i utkanten av den polska staden Oświęcim, som tyskarna införlivade med riket och döpte om till Auschwitz, och växte från ett läger för polska politiska fångar till centrum för massmordet på Europas judar.

Den här artikeln följer lägrets historia år för år: hur det byggdes, hur dess syfte förändrades, vilka som satt fängslade och mördades där, hur fångarna gjorde motstånd och vad som hände när den sovjetiska armén kom i januari 1945. Den avslutas med det som finns kvar i dag, vid Auschwitz-Birkenaus minnesplats och museum.

1940–1941: Auschwitz I, ett läger för polska fångar

SS valde platsen i början av 1940: ett område med tidigare polska arméförläggningar i utkanten av Oświęcim, nära viktiga järnvägslinjer. Rudolf Höss utsågs till kommendant den 4 maj 1940. Invånarna i omgivningen fördrevs, och deras hus revs eller togs över av SS.

Den 14 juni 1940 anlände den första masstransporten: 728 polska politiska fångar från fängelset i Tarnów. Under de två första åren var de flesta fångarna i Auschwitz polacker, bland dem medlemmar av motståndsrörelsen, intelligentian och prästerskapet. Över porten till huvudlägret, i dag kallat Auschwitz I, satte SS upp inskriptionen ”Arbeit macht frei” (”arbete gör fri”), en cynisk slogan på en plats där fångar arbetades, svältes och misshandlades till döds.

År 1941 byggdes lägret ut. Sovjetiska krigsfångar började anlända i stort antal, och SS använde dem vid de första morden med giftgas. Omkring den 3 september 1941 mördades omkring 850 människor med Zyklon B i källarna i Block 11: omkring 600 sovjetiska krigsfångar och 250 sjuka polska fångar från lägersjukhuset. I oktober 1941 började bygget av ett andra, mycket större läger i den närliggande byn Brzezinka, på tyska Birkenau.

1942–1944: Birkenau och mordet på Europas judar

Från mars 1942 fungerade Birkenau som förintelseanläggning, och Auschwitz blev Förintelsens största plats. Tåg förde judar från hela det ockuperade Europa: från Polen, Frankrike, Nederländerna, Belgien, Grekland, Italien, Tjeckoslovakien, Tyskland och andra länder. Vid ankomsten genomförde SS-läkare selektioner. En minoritet registrerades som fångar för tvångsarbete. Äldre, sjuka, de flesta kvinnor med barn och barnen själva skickades direkt till gaskamrarna, oftast inom några timmar efter att de lämnat tåget.

Birkenau byggdes i enorm skala, med baracker av trä och tegel, gaskamrar och krematorier, och förrådsbaracker där de mördades tillhörigheter sorterades. Levnadsförhållandena i lägret var medvetet dödliga: svält, sjukdomar, kyla, misshandel och avrättningar dödade tiotusentals registrerade fångar. SS-läkare utförde också pseudomedicinska experiment på fångar, även på barn.

Monowitz och underlägren

I slutet av oktober 1942 öppnade SS ett tredje huvudläger i Monowitz, som försåg kemiföretaget IG Farben med fångar som tvångsarbetare. Runt Auschwitz växte ett nätverk av underläger fram vid gruvor, fabriker och gårdar, där fångar arbetade för den tyska industrin.

1944: deportationen av de ungerska judarna

Den största enskilda deportationen ägde rum 1944. Mellan den 15 maj och den 9 juli deporterades omkring 440 000 judar från Ungern, de flesta till Auschwitz-Birkenau. För att påskynda morden förlängdes järnvägsspåret in i lägret och en ny lossningsramp byggdes inne i Birkenau. De flesta av de ungerska judarna mördades i gaskamrarna kort efter ankomsten.

Samma sommar likviderade SS också det så kallade zigenarfamiljelägret i Birkenau. Den 2 augusti 1944 mördades de återstående 2 897 romerna och sinti i gaskamrarna. Dagen är i dag minnesdag för folkmordet på romer och sinti.

Motstånd och flykt

Även i Auschwitz organiserade sig fångarna. Underjordiska grupper smugglade in mat och medicin, dokumenterade SS brott och förde ut information, ofta med hjälp av invånare i de omkringliggande byarna. Den polske officeren Witold Pilecki lät sig arresteras 1940 för att komma in i lägret, byggde upp ett motståndsnätverk där och flydde 1943 för att rapportera om vad han sett.

Flykter var sällsynta och mycket farliga, men några lyckades. I april 1944 flydde två slovakisk-judiska fångar, Rudolf Vrba och Alfred Wetzler, och skrev en detaljerad rapport om gaskamrarna och deportationerna, en av de första ögonvittnesskildringarna av lägret som nådde de allierade.

Den mest dramatiska motståndshandlingen ägde rum den 7 oktober 1944. Fångarna i Sonderkommando, de enheter som tvingades arbeta i gaskamrarna och krematorierna, fick veta att de skulle dödas och gjorde uppror mot SS. De satte eld på Krematorium IV och angrep vakterna. Några lyckades fly, men nästan alla greps. Omkring 450 medlemmar av Sonderkommando dog i upproret, flykten och de repressalier som följde.

1945: dödsmarscherna och befrielsen

När den sovjetiska armén ryckte fram i januari 1945 försökte SS sopa igen spåren. Dokument brändes, och mellan den 21 och 26 januari sprängde tyskarna gaskamrarna och krematorierna i Birkenau.

Den 17 januari började SS utrymma lägret. Nästan 60 000 fångar tvingades marschera västerut genom snö och kyla till järnvägsstationer i Schlesien, varifrån de fördes till läger djupt inne i riket. Den som inte orkade hålla takten sköts. Tusentals dog under dessa dödsmarscher.

Den 27 januari 1945 tågade soldater ur den sovjetiska armén in i Auschwitz, Birkenau och Monowitz. De fann omkring 7 000 fångar, de flesta sjuka och utmattade, som SS hade lämnat kvar. Många av dem dog under dagarna och veckorna efter befrielsen, trots den sjukvård som ordnades av den sovjetiska armén och Polska Röda korset. År 2005 utsåg FN den 27 januari till internationell minnesdag för Förintelsens offer. Läs mer i vår artikel om befrielsen av Auschwitz.

Offren i Auschwitz

Enligt forskning vid Auschwitz-Birkenaus minnesplats mördades omkring 1,1 miljoner människor i Auschwitz. Nio av tio var judar.

Källa: Auschwitz-Birkenaus minnesplats och museum, baserat på Franciszek Pipers forskning. Läs mer i vår artikel om offren i Auschwitz.

Bakom varje siffra finns en människa med ett namn, en familj och ett liv före lägret. De flesta judar som deporterades till Auschwitz registrerades aldrig: de mördades samma dag som de anlände, så för många av dem finns inga lägeruppgifter alls.

Efter 1945: minnesplatsen och museet

Överlevande var bland de första som krävde att platsen skulle bevaras. Den 2 juli 1947 antog det polska parlamentet en lag som skulle skydda det tidigare lägrets område och byggnader ”för all framtid” och inrättade där ett statligt museum. År 1979 fördes platsen upp på Unescos världsarvslista; i dag står den där som Auschwitz Birkenau, tyskt nazistiskt koncentrations- och förintelseläger (1940–1945).

I dag förvaltar Auschwitz-Birkenaus minnesplats och museum både Auschwitz I och Birkenau, vårdar de kvarvarande barackerna, gaskamrarnas ruiner och offrens tillhörigheter, och bedriver ett omfattande utbildnings- och forskningsprogram. Lägerkommendanten Rudolf Höss ställdes inför rätta i Polen efter kriget och hängdes 1947 i Auschwitz I, inte långt från huset där han hade bott med sin familj.

Ett besök vid minnesplatsen är inte som ett besök på ett museum om avlägsen historia. Det är en kyrkogård och en minnesplats, där besökarna ombeds visa respekt och tystnad. En guidad visning med en guide från minnesplatsen tar omkring tre och en halv timme och omfattar Auschwitz I och Birkenau.

Vanliga frågor

Planera ditt besök vid minnesplatsen
Att besöka Auschwitz-Birkenau på plats är det starkaste sättet att förstå dess historia. Vi ordnar guidade besök med licensierade guider från minnesplatsen med avresa från Kraków, Warszawa, Prag, Wien och andra städer. Se våra turer